Skogs- och lantbruk

Skogsbruket karaktäriserades av timmersågen och skräyxan samt hästen och timmerkälken. Joel har tagit en serie bilder, som visar hur det gick till från det att trädet fälldes fram tills det kördes ut ur skogen.

Tallen som skall bli en bjälke, är utsedd (253). Skogsbruket var ett så kallat blädningsbruk, det vill säga man gallrade i skogen. När det gällde timmer för avsalu var det ofta en beställning från en virkeshandlare på en bestämd dimension, som skulle effektueras. Fällningen skedde normalt med en tvåmans timmersåg (enmans fanns också). Ett hårt arbete, som förstört mången rygg. De två männen står dubbelvikta för att stubben ska bli så låg som möjligt.
Furan faller (254). Normalt hände inget oförutsett. Trädet föll, som beräknat, men det kunde också hänga sig i andra träd. Ett inte helt riskfyllt arbete att ta loss det följde. Mången olycka har skett i samband med det.

Att skrä eller hugga bjälkar var ett hantverk, som krävde stor yrkesskicklighet. Det var inte bara att skrä råämnet. Man måste också kunna "ta ut" rätt dimension, med andra ord utnyttja råämnet effektivt. Jag minns hur det gick till. Först lade man upp stocken på ett stadigt underlag. Därefter barkades ett par ränder på vardera sidan. Verktyget för detta var barkspaden. I de avbarkade linjerna märkte man med en lina färgad med kimrök ut exakt var skräyxan skulle angripa och forma en slät vertikal yta. Hur färgningen gick till är svårt att förstå, om man inte sett det. En lång lina fästes utefter stockens längd, först på ena sen på andra sidan. En dubbelvikt bit fårskinn med kimrök inuti drogs efter linan. Linan spänndes rakt upp, släpptes och avsatte en rak linje efter hela stockens längd. Man hade därmed märkt ut den trämassa, som skulle bort och också märkt ut hur grov bjälken skulle bil, kanske sex eller åtta tum. Vid rotändan, där mycket trä skulle tas bort, använde man först en kraftig, vanlig yxa innan man tog till skräyxan. När två sidor var klara lade man ner stocken på en av dessa och upprepade proceruren på de två andra sidorna. Vanligen var tvärsnittet på bjälken kvadratiskt, 4 x4 tum eller kanske 6 x 6, men t ex 6 x 7 tum kunde också förekomma.
Biden till vänster (255) visar slutfasen i bilningen, d v s de två sista sidorna bearbetas. Det är en stor bjälke det är fråga om. Jämför man med storleken på mannen, som bilar, kan dimensionen vara 10 x 10 tum (ca 25 x 25 cm) och längden tio alnar (6 meter).

Vem huggaren på bilden är går inte att avgöra. Det kan vara Vallentin på Knapabo, som var känd som en skicklig bjälkhuggare. Att jag kan beskriva hur det gick till beror på att jag många gånger såg, när grannarna Evald och Lennart högg bjälkar. Men det var senare på 1930-talet. Själv har jag varit med och fällt skog med tvåmanssåg och kört ut timmer ur skogen, men aldrig försökt mig på att skrä bjälkar.
Bjälken höggs ganska säkert på "Annersas". Hästen som drar ut den ur skogen är deras Docka, en häst som finns på flera kort. På bilden (256) har man lastat upp den på två kälkar. Vanligt var annars, om man bara skulle ta ut virket ur skogen, att det skedde på en släpkälke (lunnkälke). I detta fall är det tänkbart att bjälken skulle till järnvägsstationen på Bygget, dit det var nära en mil.

Från vår skog i Vallshult var det närmast till Bökö station efter Halmstad-Bolmen-Vislanda järnväg. På 30-talet hade vi en mycket snäll häst där hemma. Min bror och jag, omkring 10 och 13 år gamla, körde props till Böke med den. Props var ett klenvirke som exporterades till England att användas som gruvstöttor.
Hugga julgran kan väl inte kallas skogsbruk. Det var ännu långt till den tid då man sålde julgranar. Bilden på flickan (257), som troligen kör hem en julgran, är stämningsfull och fyller sin plats i sammanhanget. Hästen är Docka och kusken troligen en syster till folkskolläraren Hilding Ahlqvist. Det var en tävlan mellan grannarna om vem som hade den finaste, jämnaste julgranen. Helst skulle den vara utsedd på hösten innan snön kom.

I lantbruket var husdjursskötseln det centrala på småbruken i Småland och i Femsjö. Husbehovsodling av potatis och råg samt en köksträdgård fanns överallt och ibland ett fält med spånadslin, men i övrigt var växtodlingen i första hand för djuren. Historiskt sett är djurhållningen äldre än foderväxtodlingen, därför att man höll djuren på skogen eller på naturbeten och också samlade hö från dessa. Den inkomst som fanns på småbruken, vid sidan om skogen, kom från djuren. Det var något kilo smör då och då, en utslagsko eller en gödkalv. Handseparatorer var vanliga. På 20-talet började också mjölkinsamling till lokala mejerier. Något som betydde en regelbunden inkomst till hushållet.

Runt 1920 hade hästen ersatt oxarna så gott som överallt. Från barndomen minns jag bara en lantbrukare, som altjämt körde med oxar. Det var Malkom i Ulvanäs. Någon torpare körde med korna, som August Flink på Torpet Nyby.

Femsjö socken gränsade till Halland, där sen länge husdjursskötseln har stått högt. Det är nog en ganska säker gissning, att man köpte djur där. Bilderna på korna tyder på att de hade ayrshireinslag, röd-vitbrokig färgteckning. Något avelsarbete bedrev man knappast. Uppgiften att hålla tjur roterade inom byalaget. Min hemby, Vallshult, hade tjur gemensamt med Duvhult, Råhult, Ekornahult, Tranhult, Stensbol och Bökeberg, vilket betydde att man höll tjur ca vart tjugonde år. Ofta lade man på en tjurkalv född i besättningen, ett till två år innan turen kom. Detta betydde inte sällan att tjuren var halvbror till de kvigor, som var färdiga att betäcka. Inaveln blev betydande. Först omkring 1940 bildades en tjurförening. Tjurhållare blev Ragnar Johansson i Hallaböke. Ragnar berättar att tjuren köptes från Nyarp i Långaryd och att man sen bytte tjur med jämna mellanrum.

Bilden på tjuren (266), som uppenbarligen är såld till slakt, skulle kunna ha rubriken "Byatjuren har gjort sitt." Bilden är tagen utanför "Annersas" i kyrkbyn (man ser kyrkstallarna i bakgrunden). Sannolikt är det privatslaktaren Artur Jönsson i Hyltebruk, som köpt den. Om det verkligen är han, som agerar slaktare, kanske någon kan bekräfta. I bakgrunden står sannolikt Josua Andersson från kyrkbyn. Tjuren har en kåpa över ögonen. En stång går från ringen till någon som håller i stången (utanför bilden, syns dåligt).
Bilden till vänster (269) visar nio kor. Detta antal var vad man kunde hålla på de större gårdarna. Ofta var antalet bara fyra till fem. På bilden betar korna på återväxten. Några arealer avsatta enbart för bete förekom inte. Tidigt på våren och försommaren, innan man skördat höet, betade korna helt enkelt på skogen eller på något naturbete. Ett par av korna är röd-vitbrokiga och de andra helröda, vilket kan betyda att de hade ayrshireinslag av den äldre ayrshiretypen från Halland.

Ungdjuren (267) nedtill till höger har den mera sentida ayrshireteckningen.

Det finns inga uppgifter om hur mycket korna mjölkade i Femsjö på 1920-talet. Det fanns ingen kokontroll varken då eller på 1930-talet. De kontrollerade korna i Sverige mjölkade runt 3000 kg, med de utgjorde endast en mindre del av samtliga kor i riket. Beräkningar från den tiden anger att medelavkastningen för samtliga kor i riket var runt 2000 kg. De icke konrtollerade mjölkade ännu mindre. En rimlig uppskattning kan vara runt 1500 kg per år för korna i Femsjö.

Den mesta mjölken användes i hushållet. På sommaren när korna mjölkade mer födda man upp gödkalvar. Handspeparatorer fanns ganska allmänt och man kärnade och sålde smör, 2 á 3 kronor kilot. Även hemystad ost var vanligt. Till fest gjorde men ostkaka eller kanske ännu vanligare sötost. Sötosten är en produkt som i dag är bortglömd. Man kokade på svag värme den löplagda mjölken tills all vassle hade dunstat in. Sötosten innehöll därmed mjölkens alla beståndsdelar, alltså även mjölksockret. Jag kan inte beskriva smaken men gott var det. Varför tar inte Frödinge-mejeriet upp tillverkningen?

Alla hade en eller två hushållsgrisar. Någon smågrisuppfödning förekom inte utan man köpte smågrisarna på de lokala marknaderna, där halläningarna mötte upp. Man köpte vanligen på våren, så att grisen blev färdig till jul. Byslaktare var grannen Johan Elmén. Jag har ett livligt minne av hur det gick till. Johan hade en slagmask som bands fast på pannan på djuret. En järnbult satt i masken och med en stor träklubba slog man in bulten i skallen. Johan var något av en slaktarpedagog. Han arbetade lungt. Om djuret var motspänstigt kunde han muttra: "Kom, kom, det är inte farligt." Efter sticket skulle någon vispa blodet så att det inte levrade sig. Därefter vidtog skållning i ett stort kar, skrapning och urtagning och sen allt det andra innan köttbullarna och julkorven var färdiga.

Bilden (30) till vänster visar Johan Elmén och kusinen Anders Andersson, som står lutad över grisen, som just avlivats. Att det är julgrisen, som fått sätta livet till, framgår av det är snö på marken.

Att vara med vid slakten var spännande. Jag vet att jag fick förtroendet att slå redan då jag var i tonåren. Min bror däremot tyckte inte om slakten. Han sprang till gannens och gömde sig.
Höns för husbehov fanns på alla gårdar. Bilden (160) är från Magnussons i Sa Bökeberg. Det är hembiträdet Hanna från Hernhult, som mater hönsen.

Ägg kunde man givetvis också sälja och därmed dryga ut hushållskassan. Under min tid i Etiopien, där jag lärt känna deras småskaliga lantbruk, har jag ofta täkt på hur lika det är småbruket i Sverige i bötjan på 1900-talet
Hökörning från ängen nere vid sjön (269C). Bilden innehåller mycket, som hade med dåtidens höskörd och bärgning att göra. Höskrindorna med skolbarnen, som trampar i lassen (hölassromantiken), en man som lastar och en kvinna som räfsar. Troligen arbetade man tillsammans på "Annersas" och Josua Anderssons gårdar, vilket förklarar att man har två hästar. Varför tar Joel med kon? Kanske för att göra idyllen komplett. Var det en idyll. Snarare hårt slit. (Bilden till vänster är gjord på en av Joels kopior.)

Den mesta slåttren skedde med lie. Jag har till och med ett svagt minne av att man hemma i Vallshult slog maderna. För att slå med lie måste man kunna hålla lien välbrynt. Varför har inte Joel tagit en bild på en slåtterkarl sittande på brynet?
Till höger en delförstoring från negativet. Att damen med räfsan är Hilma är klart. Vem mannen, som med tjugan tar ett tag i höet, är något oklart. Vid besök hos Tuttan Månsson i april 2002 menar hon att det är Joel men i så fall har någon annan tagit kortet. Det kan också vara Bernhard Svensson. Tuttan kunde också göra klart att det är hon och brodern Holger, som trampar i lassen. Damen i högra lasset ej identifierad

Om man hade slåttermaskin på "Annersas" i kyrkbyn vet jag inte. I mitt hem fanns på 20-talet en enbets slåttermaskin från Akiebolaget Västeråsmaskiner, Morgongåva, Sweden.

På sidan om fotografen Joel Andesson finns ytterligare nårga bilder som har med dåtidens lantbruk att göra: Krakning och hemkörning av havren.
Här skall två bilder, som visar smålandsbondens ständiga slit med stenen, tas med. Gottfrid Jonsson på granngården i Femsjö har vinschat upp en sten med jätten (49).

De stora stenarna sprängde man sönder innan de kunde tas upp och köras bort. Hålen för dynamitgubbarna borrade man givetvis för hand. Inga tryckborrmaskiner på 20-talet inte. En man höll i borret och en, iblnd två, slog. Var man två gällde det att slå i takt. För att skärpa borren krävdes en gårdsmedja.
Till höger ett fält fullt med sten (29). Säkert har här jätten också kommit till användning. Åkern finns till höger om vägen ner mot sjön. Johannes Jonssons gård och skyttepavilongen syns i bakgrunden. Här har Joel stenröjt. Robert Andersson berättar att Joel även grävde ner stenen i stället för att köra bort den.

Det fanns ytterligare ett redskap i kampen mot stenen. Stenbjörnen. En vagn från vilken man kunde lasta på stenen i marknivå och sen vinscha upp underrede och sten. Finns någon sådan vagn kvar i dag? Vittnesbörd om slitet med stenen bär också alla stenrösen och stengärdesgårdar. Se t ex bild 267 ovan.
Exposén över 20-talets lantbruk i Femsjö är långt ifrån fullständig och utan en bild på potatisplockningen skulle den halta ännu mer. Hur många av dagens skolbarn tror att det är sant, att 20-talets barn (och även 30-talets) hade en frivecka på hösten. Potatisveckan, då de måste hjälpa till att plocka potatis. Jag har på ett par ställen nämnt att jag var borta och plockade potatis i ett par grannbyar. Vi fick tre kronor om dagen och maten. Givetvis hjälpte vi till hemma också. Detta med potatisveckan visar hur viktig potatisen var i dåtidens självhushåll.

De fem plockarna (25) tar upp potatis på åkern bakom Josua Anderssons (nuvarande Axelssons) gård. Karl Erik Jonsson kunde lokalisera platsen. Vilka plockarna är ser vi inte. De går framåtböjda i var sin fåra. Man kan se att varje grupp plockare har två korgar, en för den fina potatisen, som lagrades i potatiskällaren och en för småpotatien och de skadade knölarna, som blev svinmat.