Knapabo och Källebo med flera av torpen i Femsjö

Knapabo

När vi barn gick hem från skolan hände det då och då, att vi knackade på i Knapabo och bad om vatten. Knapabo ligger alldeles intill vägen en knapp kilometer före Vallshult (125). Där bodde Emme och Lina Andersson och sonen Vallentin. Det var nog inte så mycket för vattnet utan mer för Emmes skämtlynne, som vi gick in. "Gör som bocken, drick från pitten", kunde han tycka att vi skulle göra.

Emme, 1861-1935, kom från Risa i Unnaryds socken och Lina, 1851-1942, från Öjaböke i Lidhult. Vallentin, som var född 1894, levde till in på 50-talet. Han friköpte torpet 1936 från Na Bökeberg. (Dessa uppgifter är hämtade från Dagmar Lundstens redogörelse om Knapabo i "Torpinventeringen") Åkrarna, som alltjämt kan skönjas, låg till höger om vägen från Femsjö-hållet räknat. Troligen brukade man jorden genom att leja oxar/hästar från grannarna, kanske i Vallshult. Jag har inget minne av att man körde med korna som på Nyby. I ladugården hade man två kor och troligen några får. Vallentin var diversearbetare. Han hjälpte bönderna med dagsverken speciellt under slåtter och skörd, då det var bråttom. Vintertid högg han i skogen. Han var skicklig på att skrä bjälkar.

Knapabo har blivit bevarat till eftervärlden och vårdat genom familjen Tengnäs, som ägt det sen Vallentin gick bort. Låghusdelen innehåller storstugan, där jag många gånger varit inne på en sup. Vallentin hade alltid en flaska och ett spetsglas i ett skåp.

Källebo

Källebotorpet låg efter den gamla vägen från Femsjö kyrkby mot Vallshult och Bökeberg (140 och 141). Vägen kan kan alltjämt följas. Den utgår från vägskälet strax öster om prästgården. Torpet hette officiellt Petersborg och låg på prästgårdens marker. På Källebo bodde Salomon Andersson, 1854-1938. Hans maka Gustava hade gått bort 1928. Paret hade 5 barn av vilka fyra levde till mogen ålder. Jag minns att jag träffat sonen Israel. Han kom på besök till Vallshult, när han besökte sin far på Källebo. Han var född 1884 och nästan jämngammal med min far.

Mitt minne av Salomon är från 30-talet. En stor reslig karl. Det hände att vi tog vägen förbi Källebo, när vi gick hem från skolan. Salomon bodde alltså ensam men han fick hjälp av Ida på Haggården, som gick dit efter det att hon städat i skolan. Salomon var tidvis sjuk och behövde tillsyn under nätterna, en uppgift som männen i gårdarna skötte på tur.

Stugan på Källebo, som i dag är borta, var ganska stor för att höra till ett torp. Den hade liksom stugan på Torpet Nyby, två våningar. Däremot var ju stugan på Knapabo (ovan) av en annan och uppenbarligen äldre typ.

Jag bläddrade en dag i boken Långarydssläkten och stötte på namnet Salomon Andersson, som alltså levde mellan 1854 och 1938 (CCd cdI). Intresset att gå bakåt i släkten vaknade. Jag ville se när och hur ättlingarna till länsmannen och bonden Anders Jönsson hamnade bland torparna.

Salomon var nionde barnet i en syskonskara om tio. Modern Anna Lisa Johannesdotter, född 1815, tillhörde Långarydssläkten. Hon var gift med soldaten Anders Andersson Prins. De bodde på ett torp under Seglehult. Av Salomons syskon dog två som spädbarn, två emigrerade till USA, om två saknas uppgift, medan tre var torpare eller backstugesittare. Salomon själv var torpare och handlare.

Salomons mormor hette Lovisa och levde mellan 1787 och 1865. Hon var gift med en soldat, som var torpare under Östra Hylte. De hade åtta barn, Ett dog som spädbarn. Sex bodde på torp eller i backstugor, samt var båtsmän eller soldater. En var dräng i Halland. Emigrationen till USA hade inte ännu börjat.

I generationen före Lovisa finner vi Kerstin, 1758-1835, som födde 5 barn. Bland dessa och deras ättlingar under slutet av 1700-talet och senare dominerar återigen soldater och torpare. Kerstins far hette Anders Jönsson, 1728-ca 1785, var sonson till länsmannen och var bonde i Nyarp, Långaryd. Han hade med hustrun Ingegerd 7 barn. Två dör som barn och en i tonåren. En son blir bonde medan två döttrar blir gifta med soldater och torpare. Om en son saknas uppgift.

Vad hände här på 1700-talets mitt i Långaryd? Befolkningsökningen och de små gårdarna innebar att alla barnen inte kunde bli välbärgade bönder eller bondhustrur utan fick "byta ner sig". När inte gårdarna var stora nog att dela upp återstod bara alternativet att bli torpare och att bryta mark i skogen. Ofta kombinerades detta med att var båtsman eller soldat. Historien vet berätta, att under denna tid bildades ett stort antal nya torp inte bara i vår bygd utan i hela Sverige.

Intressant är att följa dessa torpstugornas folk framåt i tiden från mitten av 1700-talet. Man kan följa ättlingarna till de som tvingades att "byta ner sig" ända fram till i dag. Under resten av 1700-talet och hela 1800-talet är de torpare, backstugusittare, soldater och båtsmän. I slutet av 1800-talet emigrerar många till USA. När indelningsverket upphör 1892 kunde man inte längre bli soldat eller båtsman. Nu ser man bland ättlingarna alla de yrken, i vilka det inte krävdes någon högre skolutbildning. Detta dominerar till in på 1900-talet.

Möjligheten till studier i gamla tider var liten om man inte kunde få stöd av familjen eller av släktingar. När möjligheten till studiemedel på 1900-talet blev bättre ökade möjlighetrena till studier för alla och envar. Bland dagens ättlingar till 1700- och 1800-talets "underklass" finner vi idag samhällets alla yrken och utbildningar representerade. Det sociala arvet var segt men inte det genetiska. Det fanns där hela tiden.

Robert Andersson har i boken Femsjö och skolorna i Femsjö skildrat skeendet, så som det beskrevs i sockenstämmo- och kommunalfullmäktigeprotokollen. Det var emellertid inte bara bristen på jord som drev folk att bli torpare och backstugusittare. Lönnkrogarna var vanliga och protokollen talar om det fördärv, som supandet blev för en del. En som det gick illa för bonden Charis Larsson i Alguthylte. Spriten gjorde att han fick flytta till torpet Karisborg under Flahult, där både han och hustrun dog som fattigjon i mitten av 1800-talet. Mer om honom på sidan om lärarinnan Fredrika Kristina Fredriksson (se nedan).

Smittabo

Torpet Smittabo (340) är intressant ur flera synpunkter. Det låg på Hallanäs marker, i skogen till vänster om vägen från Femsjö till Hallaböke. Om man efter Haggården tar till vänster mot Flahult, finner man strax på höger hand stigen (den gamla landsvägen mot Hallaböke), som leder till Smittabo . Där bodde släktingar på min mormors sida. De var ättlingar till ovan nämnde Charis Larsson. En av dem var Johanna, mamma till småskollärarinnan Fredrika Kristina Fredriksson.

Ännu på tjugotalet bodde Anton Svärd på Smittabo. Han var dotterson till Charis Larsson och kusin till min mormor Matilda i Bohult. På sidan om Vallshult finns fler uppgifter om släkten, men framförallt på sidan om Fredrika Kristina Fredriksson.

Bilden till höger är uppenbarligen Smittabo. Då bör det vara Svärd, som står utanför stugan. Han levde mellan 1862 och 1928. Hans maka avled 1916. Svärd var från 1878 till 1888 båtsmann, nr 98, i Södra Hallands båtsmanskompani för Karlstorps rote i Enslöf. I Svärds personakt på Krigsarkivet står att han hade mörkbruna ögon och mörkt hår samt klen och outvecklad kroppsbyggnad (anteckningen är från mönstringen, då han bara var 16 år och 4 månader.) Utbildning som sjukvårdare. Han var vid tre tillfällen 1880-1882 ombord som gast på kanonbåten Norrköping, sammanlagt ca ett år.

Svärd måste ha varit en karismatisk person. Många historier har återberättats om honom. Min kusin Sven Svensson, Bohult/Hyltebruk, har hört att han spelade kort med vår morfar, något som mormor inte tyckte om och så fick det bli slut med kortspelet. Vid ett tillfälle fick han av morfar en gris, som han sedan kokade ärtsoppa på och bjöd in grannarna. Enligt Sven skulle det ha varit en "olgris", d v s en gris som inte växte på grund av felutfodring men som i övrigt var helt användbar som föda (vad vi nu vet var det allvarlig mineralbrist, som förorsakade "olen").

Svärd hade en grammofon. Ungdomarna gick till honom och lyssnade (och säkert tog ett glas) och spelade kort. Prästen Geelmuyden tyckte inte om det men då vädjade Svärd: "Snälla, goa pastorn låt mig få fortsätta med detta, det är det enda nöje jag har." På bilden Svärd, stående Bernhard Svensson och till höger Joel.

Slutet för Svärd lär ha blivit sorgligt. Han togs in svårt undernärd på Unnaryds sjukstuga, där han dog. Karl-Erik Jonsson berättade, att det kom ett brev till kommunen från doktor Thelander, i vilket han klandrade dem för att de låtit sin gamle båtsman svälta ihjäl.

Valsabo

Ett annat torp, under Hallaböke, men nära Smittabo var Valsabo (341). Där bodde August Strand, 1856-1932. Han var bror till Anton Svärd. Även Strand var båtsman, nr 100, från 1880 till 1889, för Harplinge rote i Halland. Han hade flera tjänstgöringar på olika båtar och var liksom brodern utbildad till sjukvårdare och tjänsgjorde som sådan med korprals rang vid flera seglatser

Stugan här till vänster anges som Valsabo med viss reservation.

Strand maka hette Maria. Hon dog 1920. Han gifte om sig efter att annonserat efter en hustru. Sven Svensson har hört berättas hur traktens ungdomar grymt skämtade med honom i samband detta. De fejkade ett svar till honom, att han skulle möta i Torup med en blomma i knapphålet. Han genomskådade dem - han var ju en man, som sett betydligt mer av världen än Femsjö bondpojkar. Hans andra hustru hette Anna. Hon levde till 1946. Strand och första hustrun hade två barn, som båda reste till USA (se Bertil Larsson: Emigrationen från Femsjö till Nordamerika, sid 29).

Svärd och Strand hade en bor Strandberg, som var båtsman för Torup.

I samband med Hembygdsdagen i Femsjö i november 2002 besökte jag och kusin Henry ruinerna efter både Smittabo och Valsbo. Det växer nu avverkningsmogen granskog på båda torpen. Genom "Torpinventeringens" försorg är platserna utmärkta med små minnestavlor.

Bild 337, till vänster. Denna stuga under stora träd tillhör knappast någon bondgård. På ett annat foto av samma stuga sitter två (troligen) damer på verandan, men bilderna för små för att ge någon vägledning.

Vid hembygdsdagen i Femsjö i november 2002 visades detta kort. Kusin Henry Larsson i Hallaböke menar (dock med stor tvekan), att det kan vara Karisabo, det torp eller den backstuga, som omtalats ovan, och dit Charis Larsson tvingades flytta, när det gått bankrutt för honom i Allgutshylte. Stugan i Karisabo gick i handel flera gånger och var sommarstuga åt olika familjer. Den var utsatt för brand och brann slutgiltigt ner på 1960-talet.

Helt okända torp och personer

Till vänster (343). I detta fall har inte något förslag, om varifrån kortet är eller vad personerna kan ha hetat, framkommit. Jag trodde att det kunde vara Noak och systern Emilia på Bökhult eller kanske Ahlstrands på Lindshult. Jag sände kortet till Lissi Ahlstrand i Duvhult (sonhustru till Ahlstrands). Hon meddelar att ingen av mina gissningar är rätt.