Under sjutton- och artonhundratalen var befolkningsökningen stor. Det fanns inte någon industri att tala om, som kunde suga upp överskottet på arbetskraft i jordbruket. Gårdarna var för små för att delas upp i flera hemman. En utväg för många blev därför att odla upp ett skogsskifte och bli torpare. Statistik från denna tid visar, att ökningen av antalet torp och backstugor var mycket stor. Värvet som torpare kombinerades ofta med tjänst i krigsmakten. Man blev soldat eller båtsman i indelningsverket och levde ytterst fattigt och slitsamt på sitt båtsmans- eller soldattorp. Kvinnornas lott var särskilt hård. Det är denna miljö vi skall föreställa oss, när följande historia rullas upp. När Johanna lämnade det fattiga hemmet och sökte sig till Halland och Skåne och sen vidare (vad vi förstår) till Danmark och Tyskland i slutet av 1860-talet och när Fredrika föddes på torpet Smittabo den 30 maj 1871.

Johanna var inget undantag. Det är i andra sammanhang dokumenterat, att ungdomen i Småland under denna tid sökte sig bort för att finna arbete. Emigartionen till Amerika fick större betydelse först på 1880-talet (se nedan).

Det fanns andra orsaker än brist på jord till att folk måste bli torpare. Hembränningen och lönnkrogarna var vanliga och förorskade mycket elände. I synnerhet om det också var missväxt framstod hembränningen som särskilt fördärvlig. I protokoll från extra kommunalstämma i Femsjö den 6 september 1868 heter det "....angående inställelse och inskränkning av Brännvinsbränning höllo de talrikt samlade röstegnade medlemmar inom Socknen så före, att derom kan och bör ej hos alla vältänkande inom landet vara mer än en mening, skaffa undan åtminstone under den näst förestående med hungersnöd hotande tiden det medel som i förskräckliga proportioner slukar det Gud givit för livets uppehälle." Detta är inte det enda protokollet från denna tid som påtalar hembränningen och supandet.

"Eftervärlden skulle minnas 1867 som det våta året" skriver Peter Nilsson i boken Den gamla byn, som handlar om byn Möcklehult i centrala Småland. Svår missväxt rådde i Sverige. Året därpå drabbades stora delar av landet av svår torka. Detta framgår för Femsjös del av Protokoll från extra kommunalstämma den 27 mars 1869. Det heter att Kongl. Maj:t beviljat Femsjö 800 riksdaler i räntefritt lån för köp av utsäde. Dessutom fick församlingen 180 riksdaler utan återbelalningsskyldighet, att användas till stöd åt fattiga och arbetslösa. Av en senare redovisning framgår att inte mindre än 55 torpare fick hjälp från dessa gåvomedel. Många soldat- och båtsmansnamn samt namn på torpen passerar revy i protokollen. Samtidigt redovisas att 44 andra, de flesta bönder men också en del torpare, fått låna pengar. Dessa lån återbetalas 1871 och 72. (Protokollen från grannsocknarna beskriver samma situation där.)

Denna nödperiod inträffade innan emigrationen till USA från Femsjö hade fått någon större omfattning. I Bertil Larssons Emigrationen från Femsjö till Nordamerika åren 1865-1935 redovisas under 60- och 70-talen endast fyra, som utvandrat. Hur många som flyttade ut ur socknen, till bättre lottade delar av landet eller till andra delar av Europa vet vi inte. En som gav sig iväg 1865, var Johanna Pernilla Jonasdotter från Smittabo. Hon kom tillbaka 1871 och födde den 30 maj på Smittabo ett flickebarn, som fick namnet Fredrika Christina Fredriksson. Detta var i en tid då verkningarna av nödåret måste ha varit kännbara.

Vad som gör denna händelse intressant för oss, är inte bara omständigheterna "född oäkta", som det står i kyrkoboken, utan också att Johanna och flickan Fredrika kom från vår släkt. Robert Andersson, Borås, född i Lidhults församling 1914 men uppvuxen i Femsjö kyrkby dit föräldrarna flyttade 1918, tillhör också släkten. Robert har släktforskat och sammanställt kända data om MOSTER FRIDA, Torparflickan från Smittabo, Fredrika Kristina Fredriksson av kunglig börd, som blev småskollärarinna i Femsjö. Följande redogörelse är utarbetad i samråd med Robert och bygger till största delen på hans efterforskningar, men inkluderar också vad jag själv hört om Moster Frida.

Historien börjar med bonden Caris Larsson i Algutshylte, som tvingats flytta till torpet Karisbo under Flahult omkring 1820. Orsaken var att det gått ut för honom på grund av spritmissbruk. Han dog som fattighjon 1863. Hans maka Maria hade mött samma öde redan 1857. Caris och Maria hade sex barn av vilka Bengt och Per var födda i Algutshylte och de andra på Karisbo. Sonen Per, som är Roberts och min mormors far, blev trots omständigheterna bonde i Vallshult och senare i Lilla Duvhult. Han levde mellan 1818 och 1900. Kjerstin, född 1822, och Christina, född 1826, var två av barnen till Caris och Maria. De blev gifta med torparen Nils Jonasson på Smittabo. Först var Nils gift med Kjerstin, som dog 32 år gammal, och sen med Christina.

Kjerstin fick två döttrar, Johanna Pernilla och Carolina. Carolina dog som spädbarn. Med Christina hade Nils fem barn av vilka tre blev båtsmän i Södra Hallands båtmanskompani. Sonen August, 1856-1932, blev båtsmannen 100 Strand och var torpare på Valsabo. Sonen Johan, född 1859, blev båtsmannen 58 Strandberg för Glanshults rote i Torup. Sonen Anton, 1862-1928, hette som båtsman 98 Svärd. Han övertog torpet Smittabo efter fadern. Se också Torpen Knapabo, Källebo, Smittabo m fl.

Johanna Pernilla, dotter till Nils och Kjerstin, var född den 15 maj 1849. Modern hade alltså dött när hon var fem år gammal och hon hade växt upp hos fadern och mostern Christina. Johanna Pernilla var kusin till min mormor Matilda i Bohult och till Roberts mormor Johanna i Vallshult. Johanna Pernilla var ju vidare syster till de tre båtsmännen (halvsyster eftersom hon och båtsmännen hade olika mödrar men släktskapsmässigt 3/4 syskon eftersom mödrarna var helsyskon). JOHANNA måste ha varit en företagsam kvinna. Hon flyttade 1865 till Enslöv och 1867 till Slottsmöllan utanför Halmstad. Hur hon senare flyttade är oklart. Hon tog ut flyttningsbetyg till Ausås söder om Ängelholm, men tycks aldrig kommit dit. Sannolikt kom hon till Danmark och senare till Tyskland. Fotot till vänster är bevis för att hon varit i Tyskland. Det är tagit i Potsdam på Gustav André JRs atelje, Spandauer Strasse 34. När vet vi inte (Se not nedan). Flera samstämmiga uppgifter säger att Johanna skulle ha kommit till det danska sommarresidenset i Potsdam. Här föreligger dock uppenbarligen ett fel. Forskare vid Köpenhamns och Roskilde universitet hävdar, att något sådant sommarresident aldrig funnits. Däremot är det så att slottet i Potsdam, som var ett annex till tyska kejsarfamiljens slott i Berlin, kallades Lustslottet, och uppenbarligen användes som sommarresidens. Att namnförväxlingar uppstått hos Johannas släktingar är inte så konstigt - språkkunskaperna var helt visst näst intill obefintliga. Faktum fvarstår dock att Johanna varit i Tyskland och i Potsdam. Men hur kommer danske kronprinsen in i bilden?

Fotot ovan fanns i Moster Fridas fotoalbum och har ställts till vårt förfogande av Maja Bylin.

Vad vi med säkerhet vet är, att Johanna kom hem till Smittabo och var med barn och födde ett flickebarn den 30 maj 1871. Flickan döptes den förste juni till Fredrika Christina med efternamnet Fredriksson. Vad visste man om flickans far? Någon skriftlig dokumentation finns inte bevarad, men rimligen fanns sådan då, annars skulle väl näpperligen dopförrättaren, kyrkoherden Svensson, gått med på namnvalet. Fadern skall ha varit dåvarande danske kronprinsen Fredrik, född 1843 och död 1912. Från 1906 kung Fredrik VIII. Skulle forskare i Danmark kunna kasta ljus över historien. De har svarat oss, att de kungliga arkiven är stängda för forskning.

En kunsskapskälla har varit Maja Bylin, Halmstad. Majas mormor Maria var en tredje dotter till Per Carisson och alltså kusin med Johanna. Maja, född 1915 i Söndrum, kom som 8-åring 1923 till moster Frida och blev kvar hos henne till 1944. Hon har under åren varit vittne till vad äldre släktingar hade att berätta. Det är klart att Johanna efter några månader lämnar Smittabo. Frida lär en tid ha kommit till en svägerska till Per Carisson, som var gift i Nabba (hur länge är oklart). Här skall hon ha "delat bröst" med Augustin i Nabba, som var född den 8 mars 1871, och alltså var tre månader äldre än Frida. Senare var hon placerad på Pettersborg (Källebo). När Per och hustrun Gustava flyttade från Vallshult till Duvhult 1875, tog de Frida dit. Hon var då fyra år. Flera uppgifter säger att det via prästen i församlingen kom pengar till Fridas uppfostran men någon dokumentation om detta finns inte bevarad. Däremot fick hon låna av August Karlsson i Bohult och av Bengt Johansson i Söndrum, som var gifta med kusiner till modern Johanna. Lånen betalade moster Frida tillbaka sedan hon blivit lärarinna.

Hur uppstod namnet "moster Frida"? Hon var ju uppvuxen hos våra mormödrars föräldrar. Visserligen var "syskonen" äldre men trots ålderskillnaden kom de säkert att betraktas som syskon och tilltalet moster blev naturligt.

Det var mycket hemlighetsmakeri kring moster Fridas (påstådda) härkomst. Från början var bara den nära släkten invigd. Och givetvis prästen. Jag besökte min morbror Karl i Minnesota hösten 1976, då han var 92 år gammal. Han hade emigrerat till USA 1903. Morbror Karl berättade en sällsam historia: "Innan jag emigrerade till USA 1903, hade jag varit dräng på ett danskt gods på Själland och då varit med och skjutsat ett jaktsällskap med bland andra kronprinsen. Hemma i Bohult berättar jag om detta vid ett tillfälle, då moster Frida var med. Jag var då ovetande om hennes bakgrund och kunde inte förstå hennes stora intresse för min berättelse. Hur såg han ut? Hurudan var han? Till sist fick moster Frida tårar i ögonen." Hemma i Sverige återberättade jag för min mor Ida, vad Karl berättat. Mor hade varit med vid detta tillfälle. Hon kunde också tala om, att nu kände alla av hennes syskon till allt om moster Fridas härkomst. Från början var det bara morfar och mormor, som varit invigda.

Robert, som vid ett tillfälle senare interjuvade min mor, uppger att hon då gör ett tillägg. "Moster Frida fick inte bara tårar i ögonen, hon lämnade också rummet."

(Min etiopiska hustru har en son och sonhustru, som bor just i Potsdam. Jag bad dem försöka finna uppgigter i anslutning till fallet "Moster Frida." Spandauer Strasse i Potsdam finns kvar men är nu namnändrad till Friedrich Ebert Strasse. Huset men fotoatiljen finns också kvar. Det är/var snarare ett konstnärshus än en fotoatilje. Längre än så har hittintills inte efterforskningarna kommit.)

Epilog

Återigen är Maja Bylin vår informationskälla. Hon berättar, att när hon hämtade posten var där ett brev med många frimärken. Troligen från Tyskland. Året var 1926. Postmästaren Anders hade vänt på kuvertet och konstaterat: "Det måste vara ett intressant brev." Moster Frida öppnade inte brevet, tog på sig sin gråa schal och gick upp till pastor Geelmuyden. När hon kom tillbaka nämnde hon inget om brevet.

Ett tag därefter var det kaffebjudning i prästgården. Maja var med. Frida hade samtalat med syskonen Ida, Jenny och Berta om brevet, men innehållet var i huvudsak en hemlighet mellan Frida och Geelmuyden. "Inte ens Maria (fru Geelmuyden) har fått veta något" hade pastorn sagt. Vad Maja dock med säkerhet menar, att hon förstod, var att brevet gällde ett arv. Det skulle vara fråga om en större penningsumma. Uppenbarligen ett arv efter modern, som nu var död. Samtalet hade också rört sig om moderns tjänst hos den danska kungafamiljen. Någon tyckte att moster Frida borde ta emot pengarna. Geelmuyden lär ha sagt: "Tänk på flickan!" Frida hade svarat: "Hon får ärva mig det får räcka." Moster Frida var stolt men hade ju också anledning att vara avvisande. Hon hade inte på 55 år hört något från modern. Var det verkligen så? Hur som helst visste man ju var dottern till Johanna fanns 1926. I dag är väl frågan om pengarna inte så intressant, men väl brevet skulle varit det, om det funnits kvar. Man kan också konstatera att 1926 hade Fredrik varit död i 14 år. Det finns frågetecken att räta ut! Var tog Johanna vägen efter det korta besöket på Smittabo. I ett inflyttningsbetyg till Slottsmöllan i Halmstad 30.11 1867 är anteknat "Nytt bo...? Hamburg 23.2 1876. Finns här en ledtråd?

Både Robert och jag har av våra mödrar hört berättas, att det kom pengar till Fridas uppfostran (från var?). Någon dokumentation finns inte. Det kan ha varit från modern. Att de kom från danska hovet är väl mindre troligt.

Maja minns väl hur moster Frida kunde gå till sina morbröder på Smittabo och Valsabo med någon gåva inför julen. Vid ett sådant tillfäle hade Strand frågat, om det hade kommit flera brev.

Fredrika Fredriksson blev småskollärarinna vid Vetlanda seminarium den 14 december 1893. Efter några korta anställningar blev hon lärarinna i Femsjö 1898. Hon stannade på tjänsten i Femsjö till pensioneringen vårterminen 1931. Själv började jag skolan höstterminen 1931 och har följaktligen inte haft moster Frida som lärarinna. Det finns många berättelser om moster Frida som en sträng men samtidigt respekterad lärare. I god tid före sin pensionering lät moster Frida bygga en mindre villa, Solgården, åt sig i kyrkbyn. Hon avled den 11 juli 1947 och är begravd på Femsjö kyrkogård.